Författare: Johan Hellman

Strax före lunch lämnade jag och Karl-Axel Astana, vägen till Kostanay har varit mycket bra med ett litet undantag.

Utan att överdriva så kan säga att ingen har behövt frysa idag.

”Vägen” ovan är ett alternativ till den ordinarie som ligger ca 50m bort. Gissa varför folk kör här!

Kvällens hotell i Kostanay ligger precis brevid polisstationen och Nissan får sova rakt under en övervakningskamera.

I det övre vänstra hörnet av bilden kan man på den trasiga neonskylten läsa vad som finns att tillgå i lobbyn, är det en slump?!

På morgonen visade sig att Kostanay var en ren och trevlig Universitetsstad. Ursprungligen var det tänkt att man skulle odla vetedär men lite senare visade sig att det fanns stora tillgångar av järn i området. Upptäckten av järn kan man tacka en pilot för, han kompass fick spader då han flög över utkanten av staden.

Att importera bilar till KZ är en stor bransch men vissa gör allt för att maximera sin vinst. Den här killen har köpt två skåpbilar och borrat och skruvat fast en dragstång

mellan de två. Sen har man skohornat in en liten Chevrolet Matiz i den sista. Om allt håller ihop hela vägen så är det bara att lyfta på mössan. Den observante blogg-läsaren har naturligtvis noterat den slitna ”Poståkeriet”-dekalen på den gula pärlan.

När vi för några dagar sedan besökte Kinesiska gränsen (vägen till Urumqi) så var det dags att vända hem mot Sverige, idag har vi inklusive alla felnavigeringar och utflykter kört 750mil. Nästa delmål blir Kostanay, därefter tar vi oss till gränsövergången Troitsk. Efter att ha sett både det ena

och andra samt skrattat och blivit utskratttad känns det ganska skönt att åka mot Ryssland.

Kommer vi tillbaka till KZ? Det finns en viss risk..

Bakis & skakis?

Midsommardagen började tidigt med en riktigt bra sovietisk frukost det vill säga att juicen gick att dricka. De ”rumstorkade” russintomaterna och det kallskurna är till och med ratat av flugorna.

Det enda till återvinning man tillämpar i KZ är frukostbuffén som rullas in och ut varje morgon.

I skrivande stund står en upprörd Karl-Axel och tar det Sovietiska köket i försvar, men som tur är finns det yttrandefrihet i Kazakstan. För att vara lite mer positiv så kan jag säga att de är väldigt duktiga på att baka bröd här.

Den som inte har bilat i Kazakstan kanske undrar hur mycket det egentligen kan skaka i en bil.

 Exempel: en deodorant eller en PET-flaska är helt söderskavd efter en dag i västra KZ, ännu värre är att en ny navigator också kan få sin skärm förstörd på nolltid.

Allt måste bindas eller tejpas fast för att inte förstöra inredningen eller smita.

 Tyvärr har även bilen fått sina skador, när Dan körde ner i ett gigantiskt hål så lossnade något innanför framskärmen. Det var en plåt som började skava med ett hemskt oljud, i Astana (22 Juni) lyckades jag efter 30 minuters tjat på Nissan lyckades jag få dem att fixa en mekaniker till idag.

Argument som ”Saturday is relaxing day” bet inte på oss, jag berättade att det var “ryssarnas fel” att vi hade så bråttom tillbaka till Sverige eftersom det blivit fel I våra visum. Mr Boss på Nissan tyckte också att det var ryssarnas fel och så var affären var i hamn.

I ett tidigare skede så hade jag föreslagit att han kunde få lite extra eftersom det var helg, jag såg att han tog i så han sprack när han begärde 900kr för 3 timmar.  Taget! Bilen blev lagad och fick en mindre översyn.

för is i KZ. Nu vet vi varför!

Vad jag förstår så gick passkontrollen bra. Inga gummihanskar eller fånigt flin på Dan.

Det var fotoförbud i ankomsthallen så bilden blev inte så bra.

Välkommen Dan.

Här i KZ mekar alla bil, det beror helt enkelt på att det finns en hel del skrothögar här. Lite här och var finns det små ramper man kan

köra upp bilen på för att meka.

Att bo på hotell i Almaty är ganska dyrt jämfört med övriga KZ, detta hotell var egentligen inte så dyrt men varför inte tjata till sig 50% i rabatt?!

Tjejen på ”Hotellet” berättade att det fanns en restaurang under oss, men hon sa visst inte att det blir disco där.

Nu kryllar hela stället av tok(upp/av)klädda Kazakhflickor, de har en förmåga att i grupper om tre söka av hotellets alla vrår. Var byns alla killar är verkar

ingen veta. Jag väckte stor uppmärksamhet på hotellet och blev synad från topp till tå, de flesta såg ut som de trodde att de blivit drogade eller nått.

Vad är det där fört någon art?

Mitt rum går visst inte att låsa vilket gör det hela lite mer spännande, receptionen är helt oförstående till att jag vill låsa dörren.

OOOPS! Det står visst något om disco på skylten, men det såg jag visst inte.

Det såg fräscht ut på håll, vissa detaljer är censurerade.

Under mina förberedelser för resan så har jag läst mycket tokigt, ett av de projekt som fångade min uppmärksamhet var den nya motorvägen mellan Asien och Europa. FEL FEL FEL! Det ska stå VÄSTEUROPA OCH INGET ANNAT! Alla här är väldigt noga med just Västeuropa, har de missat att muren föll för ett tag sedan? 

Trot eller ej, men det är inte bara prat. Vägen är ”nästan” färdig, man gjuter och asfalterar längs hela M32 (mm). De avsnitt som är klara får svenska vägar att framstå  som kostigar. Go Kazakhstan!

Nu har vi kommit till den FD huvudstaden i Kazakstan.

Som jag skrivit tidigare så har de hemska vägarna i västra Kazakstan varit tuffa mot vår bil, nu får den avgasröret upphängt och alla filter och oljor bytta. Prislappen är pinsamt låg, men det är synd att genera infödingarna. Jag vet att en del av bloggens läsare har vissa förutfattade meningar om servicenivån i öst, men jag kan berätta att den röda mattan rullades ut när det blev klart att vi kom från Stockholm. Så klart att en av infödingarnas bilar puttades bort från lyften till förmån för vår. That’s the spirit!